Motiveringen skulle vara stora kostnadsöverskridanden och att man måste anpassa sig till den demografiska utvecklingen. Men faktum är att Ludvika år 2003 hade lika många elever per lärare (heltidsekvivalenter) som rikssnittet, 12,5±0,1, enligt Skolverkets statistik.
Det man reagerar på är i stället de skenande och abnorma kostnaderna för elevvården. De har de senaste åren (2001-2003) legat på ungefär det dubbla per elev mot snittkommunen. En utveckling som tycks ha börjat 1999. Året därpå började även kostnaderna för skolskjutsarna att skena.
Om man tittar på "toppåret" 2002 så var överkostnaden inom de här två områdena cirka 8,5 miljoner jämfört med rikssnittet.
Samtidigt så drog man ner kraftigt på läromedel, utrustning och skolbibliotek. 2003 låg man på 72 procent av rikssnittet på detta område vilket ska jämföras med 138 procent tio år tidigare. Ett annat område som Ludvika utmärker sig på är de små enheterna. En snittrektor klarar att basa för 24 lärare medan en rektor i Ludvika bara klarar av 17.
Ludvika utmärker sig också när det gäller den låga andelen utbildade lärare, bara 74 procent vilket är 89 procent av vad som gäller i hela landet.
Vad blir då slutsatsen av denna sifferexcercis? Jo, att kostnaderna må ha skenat i Ludvikas grundskolor men att det inte beror på att man har satsat så särskilt mycket på de två grundläggande komponenterna i skolan; lärare och läromedel.
Publicerad i NLT 11/3 2005
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar